en vision om frihet, livskvalitet
och framtidshopp

Församling med hemmet som bas

Skribent: 
Tommy Lindén
Kapitel 1. En kyrkohistorisk återblick

Den första kristna församlingen/kyrkan var i begynnelsen en gemenskap av människor som, på samma sätt som Petrus, kommit till tro på att Jesus var Messias, den levande gudens son. De hade tagit emot Hjälparen, den helige Ande, och detta hade fört dem in i en innerlig gemenskap med varandra i vardagen där ingen längre räknade något som sitt eget. Då det behövdes sålde man sina jordagods (sitt sparkapital), inte för att bygga katedraler, men för att avhjälpa behoven som fanns hos trossyskonen.[1]

Katedraler började man bygga först på 300-talet.[2] Men innan dess hade den kristna tron, med hemmen som bas, spridit sig som en mäktig eld över stora delar av världen.

Ingen herre-religion

Kristendomen var i början inte härskarnas och herremännens religion utan de vanliga människornas, de förtrycktas och slavarnas. Den kristna tron gav inte de mäktiga och lärda i denna världen några företräden. Mästaren hade själv intagit en tjänarroll, tvättat sina lärjungars fötter och sagt att den som ville vara störst bland dem skulle bli de andras tjänare. Och vid ett tillfälle yttrar han följande ord i en bön till sin himmelske Fader: "Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de olärda och små. Ja, Fader, detta var din goda vilja.”[3]

Ursprungligen en judisk företeelse

”Kristendomen” var i sin begynnelse en företeelse inom det judiska samfundet. Mästaren själv var jude, sänd till de förlorade fåren av Israels hus. Men han hade också sagt att det fanns andra får, som inte hörde till Israel fålla, också dem skulle han dra till sig. Så skulle det bli en hjord och en herde.[4]

Men i begynnelsen var församlingen en församling av judar med tolv judiska ledare som kommit till tro på att Jesus, som också var jude, var Messias, Guds son. De skrifter, Lagen (Toran), Profeterna och Skrifterna som de rannsakade och hämtade inspiration från för att få förståelse för den fortsatta utvecklingen, var de heliga judiska skrifter som vi i dag kallar Gamla testamentet.
Den första församlingen kallade sig inte kristen. Begreppet ”kristen” föddes som ett öknamn på dem i Antiokia som blivit lärjungar till juden Jesus som de menade var Messias, ”den smorde”, som på grekiska heter ”Kristus”. Alltså kallade man dem kristna.[5]

Familjefokuserad

Innan katedralernas tid, påvedömet och de teologiska skolorna var alltså kristendomen en vardagsrörelse med hemmen som bas. Det var i hemmen man träffades, lyssnade till Guds ord, bad hade måltider mm. Ibland kunde man också ha större samlingar, oftast av mer evangelistisk natur, på offentliga platser och innan Jerusalems förstöring år 70 samlades de troende där även i templet. De judiska kristna besökte också sina synagoger som deras sed var, men konflikter mellan den nya kristna tron och den rabbinska judendomen var ofta förekommande vilket ledde till att messiastroende judar ibland fick välja mellan den judiska synagogan eller de kristna sammankomsterna i hemmen. Aposteln Paulus reagerar över att judiska troende gav efter för det sociala trycket och lämnade de kristna sammankomsterna för att enbart gå till synagogans möten och skriver till hebreerna: ” Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana”.[6] Men i huvudsak var det hemmen som var mötesplatsen för de kristna under de första århundradena.
Så länge de tolv apostlarna, inklusive Paulus, levde fanns det ett starkt judiskt inflytande över kristendomens utveckling, något som avmattades efter deras död och efter Jerusalems förstöring. Den judiska synen på samhällsbyggnad var starkt familjeorienterad. Familjen – släkten – stammen – nationen. Den viktigaste högtiden, sabbaten, var starkt familjefokuserad. Den firades varje vecka i hemmen.

Ledarskifte

När det judiska ledarskapet dog bort och Jerusalem upphörde att vara centrum för den kristna rörelsen togs initiativet över av hednakristna ledare som inte hade sina rötter i judisk kultur och tänkesätt. Dock samlades de viktigaste skrifterna och breven från de första judiska apostlarna vilka tillsammans med Gamla testamentets judiska skrifter kom att utgöra en ”kanon”, ett rättesnöre för den kristna tron. Det är dessa samlade skrifter vi i dag kallar Bibeln, vilka fortfarande är vägledande för den kristna tron.

Kristendomen som statreligion

När kristendomen på 300-talet blev statsreligion i det romerska riket blev det, från att ha varit en anledning till förföljelse, politiskt korrekt att vara kristen. Affärerna och karriären kunde rentav tjäna på det. Jesu lära om tjänande och att älska Gud och sin nästa var fortfarande levande hos en del grupper men samtidigt fanns där många som såg den kristna tron som ett medel till egen vinning. De såg en möjlighet att använda den kristna tron till att uppnå egna politiska, ekonomiska och religiösa mål.
Spänningarna som funnits från begynnelsen mellan ortodox rabbinsk judendom och den nya messianska rörelsen ökade gradvis och framkallade, inom delar av den hednakristna församlingen rent antisemitiska toner. Det finns de som menar att kejsar Konstantins införande av söndagen som vilodag var en strategisk åtgärd för att definitivt skära av kristendomens rötter i judendomen. Vid denna tid utvecklades ersättningsteologin som är starkt förankrad i en del kristna sammanhang än i dag.[7]

Vid denna tid hade också delar av den kristna rörelsen förändrats från att ha varit en lekmannarörelse i vardagen med hemmen som bas till att bli en ämbetsmannakyrka med ett avgränsat prästerskap och speciella byggnader för gudstjänstutövning. Jesu ord till kvinnan vid Sykars brunn om att tiden var kommen då sanna tillbedjare, inte skulle tillbedja på någon särskild plats, utan skulle tillbedja Fadern i sanning och ande, tonades ner till förmån för den liturgiska gudstjänsten i invigda kyrkorum.

Institutionalisering och förnyelserörelser

Utvecklingen har sedan dess kännetecknats av en institutionell kyrka, ibland allierad med den politiska maktapparaten, och en ständig ström av förnyelserörelser som brutit sig ur, eller blivit utkastade, från den institutionella kyrkan. Dessa förnyelserörelser har efter ett tag själva blivit institutionaliserade vilket lett till nya förnyelserörelser, och så har det fortsatt fram till vår egen tid.[8]

Vår egen tid, om man här räknar från åtminstone senare hälften av 1900-talet, har upplevt en förnyelserörelse som på många sätt skilt sig från tidigare väckelserörelser. Den karismatiska förnyelsen som under denna tid dragit fram över världen har inte enbart lett till nya församlingsbildningar. Den har också trängt in i, och fört in pingstens budskap om den helige Ande i, många etablerade kyrkosamfund inklusive Katolska kyrkan. Detta gör att man i dag finner kristna inom i stort sett alla kyrkosamfund som delar samma andliga upplevelser och erfarenheter, vilket gör att det börjat växa fram en enhet mellan kristna på ett sätt som saknar motsvarighet i kyrkohistorien.
Den framväxande messianska rörelsen inom det judiska samfundet är ytterligare en väckelserörelse som löper parallellt med, eller skall den kanske rentav ses som en del av den karismatiska förnyelsen.[9] I den gemenskap som växer mellan messiastroende pånyttfödda judar och pånyttfödda kristna kan man börja skymta Jesu ord om en hjord och en herde.

Den kristna värdegrunden attackeras

Genom den omvälvande utveckling som ägt rum på alla områden under 1900-talet har den kristna kyrkan utsatts för hård prövning och då inte minst det kristna, bibliska, familjeidealet.
Det moderna projektets förkastande av den kristna värdegrunden har lett in stora delar av det västerländska samhället i en gungflytillvaro där den mångtusenåriga institutionen familjen kapsejsar med förödande resultat för såväl individer som samhälle.[10]

Familjen är, utifrån ett kristet, bibliskt perspektiv, den mest grundläggande inrättning som finns för mänsklig gemenskap, för samhällsbyggnad och för förståelse av Guds natur, av vem Gud är, och som en följd av detta, av vem vi själva är.

Kristen på 2000-talet

Eftersom bl.a. den industriella revolutionen under 1800-1900-talet förändrat spelplanen jämfört med det gamla bondesamhället måste den kristna församlingen i dag arbeta utifrån dessa nya förutsättningar. Människor föds och dör inte i samma utsträckning som förr på samma ort. Och man har inte sin naturliga släkt omkring sig som tidigare. Staten har på många områden tagit över det sociala ansvar som familjen och släkten hade förr. Men staten är opersonlig och begränsad i sitt sätt att möta människors behov.
En modell som här visat sig förtjänstfull och som fungerar i kristna sammanhang i många nationer är huskyrko- och cellkyrkomodellen. Det finns olika utformningar av detta koncept som i grunden härstammar från Jesu lärjungaskapstanke och de första kristnas sammankomster i hemmen.
I en cellgrupp eller husförsamling möts man i hemmen för gemenskap, bön, bibelstudier m.m. Och man hjälper varandra med att på olika sätt presentera evangeliet för vänner, arbetskamrater, grannar och släktingar. Man hjälper varandra också praktiskt i vardagslivet, ställer upp för varandra när problem uppstår o.s.v.
Cellgrupper kan formas inom ramen för existerande kyrkor. Det finns redan en del sådana i vårt land. Det finns också kristna som, tillsammans med andra, på ett mer definitivt sätt vill arbeta med sina hem som bas för att nå ut med evangeliet i sin närhet.
Många av de mest expansiva församlingsarbetena i världen arbetar efter en cellkyrkomodell, t.ex. i Korea och Sydamerika. Och den otroliga explosion som ägt rum i Kina har uteslutande, av politiska skäl, växt fram genom små husförsamlingar utan tillgång till allt det som den västerländska kyrkan anser som nödvändigt för församlingstillväxt.
Bland annat den karismatiska förnyelsen har visat oss att Gud är intresserad av att bistå alla som tror på honom och att ingen speciell församlingsmodell har monopol på den helige Ande. Församlingsmodeller kan ses som byggnadsställningar som förändras allteftersom byggnaden färdigställs, De har sin tid, men själva byggnaden, Församlingen, består. Därför är det bra om vi som kristna bistår varandra, oavsett församlingstillhörighet, och även är öppna för nya initiativ som syftar till att utbreda Guds rike. Om vi är trogna de visioner Gud ger oss kan det visa sig i slutänden att Gud i sin visdom på detta sätt gör oss till ovärdeliga tillgångar för varandra. Problemet uppstår när grupper av kristna har exklusiva anspråk på att äga den sanna läran som alla andra också måste omfatta.
I sitt brev till församlingen i Korint menar Paulus att vår kunskap är ett styckverk liksom vårt profeterande. Förmodligen kommer vi aldrig att kunna bli helt överens i kunskapsrelaterande frågor som församlingssyn m.m. Men om vi kan acceptera att vi har olika syn på vissa sekundära frågor, i de primära frågorna är vi överens, så kan vi ha mycket glädje av varandra.[11]De flesta kristna är nog överens om att det egentligen bara finns en församling, där Jesus är huvudet och vi, hans lärjungar, är kroppen. De lokala församlingarna är lokala uttryck för denna enda församling.

Kapitel 2. Husförsamlingen

Den kristna församlingen som vi finner i Nya testamentet framträder inte i olika organisationer och samfund som i dag. Den nytestamentliga församlingen framställs som en enhet, som Kristi kropp, där Jesus är huvudet och de troende, lemmar varandra till tjänst. Den enda begränsning som finns är den geografiska. Församlingen finner man på tre olika nivåer:

1. De universella församlingen som består av alla troende.

2. Den lokala församlingen som är de troende på en ort eller område.

3. Församlingen som möts i ett hus/hem eller i en mindre grupp, det som många i dag kallar husförsamling, hemförsamling eller liknande.

Samfundsförsamlingen i dag

De flesta kristna samfund är resultatet av en brytning med den institutionella kyrkan på sin tid. I dag, bland annat genom den karismatiska förnyelsen, upplever dock många kristna att de står varandra mycket nära oavsett samfund. Nyligen har till exempel Katolska kyrkans biskop, Anders Aborelius och Pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin, skrivit två böcker tillsammans. En om Jesus och en om den helige Ande. Detta hade varit otänkbart för 50 år sedan. Skiljelinjen i kristenheten i dag är inte mellan samfunden. Den går snarare tvärs igenom samfunden och berör frågor om bibeltrohet och den kristna värdegrunden.

När jag själv, som 23-åring, blev en Jesu lärjunge i slutet på 60-talet hamnade jag i den spirande karismatiska förnyelsen som då började nå Sverige. Jag bedrev gatuevangelisation med några vänner vilken ledde oss in i ett gemenskapliv och kommunitetsboende. Vi intog bland annat ett nergånget bostadsområde i Malmö, Kroksbäck. Där fanns många lediga lägenheter eftersom ingen ville bo där. Förutom att detta gav oss möjlighet att bo nära varandra ville vi också visa evangeliets samhällsförvandlande kraft. I detta hade vi också framgång. När bostadsbolaget, MKB, fann att de hade fått många nya ansvarsfulla hyresgäster var de beredda att satsa pengar på att rusta upp området, en process som vi och andra ansvarfulla hyresgäster blev engagerade i. Många människor kom till tro under denna period.

Jag startade också med några vänner en kristen tidskrift, Logos, som senare fick namnet Exodus. Genom kommuniteten som kallades Kroksbäcksgemenskapen och tidskriften fick vi en bred kontaktyta med förnyelseskedet i Sverige. Vi blev involverade i nationella konferenser och deltog i olika typer av ledarsamlingar med deltagare från många av samfunden. Vi hade också kontakt med många olika typer av förnyelserörelser, husförsamlingsrörelser, kommuniteter med flera, utomlands.

Kroksbäcksgemenskapen bildade aldrig någon församling och byggde inte någon kyrkobyggnad. Vi såg oss som en del av församlingen i Malmö. Kommuniteten var uppbyggd av små husförsamlingar som möttes i de olika hemmen. Vi lånade eller hyrde större lokaler vid behov. Vi hade ingen matrikel utan bara en telefonlista. Man var med i kommuniteten om man var med i en husförsamling. Vi uppmuntrade människor i kommuniteten att även gå till andra kyrkor för gemenskap. Många var redan medlemmar i andra kyrkor allt från pingströrelsen till katolska kyrkan.

Under 70-talet fanns en stark fokusering på kristen enhet. Att bilda nya församlingar upplevdes som ett hot mot denna enhet. Förnyelsen måste få växa fram inom de befintliga samfundsförsamlingarna, menade man. Lojaliteten mot samfunden fick inte rubbas. Denna lojalitet kändes dock för många alltmer som en tvångströja. Och i ett nummer av vår tidning publicerade vi ett tema men en huvudartikel av förkunnaren Sven Nilsson med rubriken ”Kan en kropp ha två huvuden?”. Är samfundet den kristnes huvud eller är det Jesus? Artikeln skapade kraftigt rabalder och livliga diskussioner följde med starka meningsmotsättningar. Men nya församlingar var sällsynta på 70-talet.

Sedan kom 80-talet och trosrörelsen. Nya församlingar växte plötsligt upp som svampar ur jorden och alla tidigare tabun bröts. De flesta av dessa församlingar var mycket små och endast ett fåtal har överlevt tills i dag.

På 90-talet började man mer och mer acceptera nya församlingsbildningar utan samfundsbindningar och under 2000-talet arbetar många samfund med egna program för att starta nya församlingar eller för att omorganisera gamla församlingar. Att starta en ny församling i dag anses knappast som något uppseendeväckande.

Den spänning som tidigare fanns mellan trosrörelsen och många andra samfund har till stora delar upphört. Trosrörelsen profilerar sig inte längre som den bättre vägen utan vill hitta sin plats som en del i den stora kyrkofamiljen.

Men var platsar en husförsamling?

Husförsamlingen, d.v.s. en grupp troende som möts i ett hem är starkt förankrad i Bibeln. Förenklat uttryckt kan man säga att samma saker som konstituerar den lokala församlingen, d.v.s. alla Jesu lärjungar på en ort, gäller för husförsamlingen. Jesus sa: ” Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”[12]

Om Jesus, som är församlingens huvud är närvarande i ett hem då finns församlingen där. Om Jesus är närvarande i en annan lokal där troende samlas då finns församlingen där.

Inte fel men inte nödvändigt

Robert Fitts liknar i sin bok The Church in the House - A return to simplicity,församlingen vid ett träd, en gran.[13] Till julen tar vi in granar i våra hem och hänger på dem en massa glitter, men detta gör inte granen till mer gran. Det behöver inte vara fel att hänga glitter och sätta ljus i en gran men det behövs inte för att en gran ska vara en gran. På samma sätt behöver det inte vara fel att en församling har en orgel, en kör, en kyrkobyggnad, betalda medarbetare m.m. Men det är inte nödvändigt för att det ska vara en församling. Det enda som är nödvändigt är att där finns lärjungar till Jesus. Och där två eller tre är församlade i hans namn där är han också närvarande.

Medlemskap och ledarskap

Medlemskap i församlingen är exkluderande menar Robert Fitts. Att bli en med-lem i Guds församling, Kristi kropp, blir man genom omvändelsen och dopet. Då inlemmas man i den andliga organism och gemenskap som är Församlingen, Kristi kropp. Om en grupp kristna har en ledare som gör anspråk på att ha egna medlemmar, egna får, skapar detta ofta kontroll och konkurrenstänkande gentemot andra kristna grupper som är ovärdigt Guds rike. Jesus sa till Petrus: ”Var en herde för mina får”[14]. Det var Jesu får Petrus skulle vara en herde för inte sina egna.

En ledare har ofta ett övertag i relationen till de andra i gruppen, församlingen. Därför gäller det för dem som är ledare att hålla sig i kragen, och inte använda den auktoritet de har för att manipulera eller för att berika sig själv på något sätt. En ledares uppgift är att hjälpa överherden Jesus i att ha omsorg om sina får. Bibeln uttalar många domsord över falska orättfärdiga herdar.

Vision om framtiden

2000 års kyrkohistoria har som tidigare nämnts förändrat uttrycken för den kristna församlingen ganska avsevärt från hur det var från början. Det intressanta är att vi efter en lång tid av uppsplittring inom kristenheten i dag ser en stark trend där bibeltroende kristna närmar sig varandra. Att nya församlingar uppstår behöver inte vara ett uttryck för splittring utan för mångfald och utveckling.

Många kristna trivs bra med den kyrka eller kristna grupp de tillhör. Andra känner att de vill leva sitt kristna liv på ett sätt som bättre stämmer med den tro och övertygelse de bär inom sig. Jag menar att den kristna tron erbjuder oss en frihet att verka utifrån vår övertygelse och den situation vi befinner oss i. Om vi som kristna uppmuntrar varandra att söka Guds rike först och hans rättfärdighet kommer detta att leda oss till att ta alla möjliga initiativ för att Guds vilja skall få ske. Och summan av det hela tror vi blir att vi kompletterar varandra. Ingen av oss är sig själv nog och ingen församling är sig själv nog. Vi behöver varandra för att kunna lyckas med vårt gemensamma uppdrag - att nå vår omvärld med evangelium. Och vi måste alla vara öppna för förändringar.

I stora delar av världen pågår i dag en kraftig tillväxt av olika typer av husförsamlingar. En del är sammanlänkade och relaterade till större sammanhang medan andra är helt autonoma. I framtiden önskar jag att vi får en situation där stora och små församlingar på en ort, inklusive husförsamlingar, kan arbeta sida vid sida för att Guds rike ska utbredas. De som har andliga gåvor och tjänster av olika slag är lyhörda inför överherden och betjänar hela församlingen på orten.

Min ambition med denna skrift är inte att skriva en bok utan att dela några tankar kring församling och husförsamling. Det finns många böcker som behandlar detta ämne, de flesta på engelska. För fördjupning rekommenderar jag Robert Fitts bok som man kan ladda ner gratis som pdf-fil frånwww.huskyrka.se. På denna webbplats finns även annat material som kan vara av intresse. Titta t.ex. gärna på videon med Wolfgang Simson,Revolutionary Change, som ger en bild av utvecklingen inom kristenheten i dag och ett intressant perspektiv på husförsamlingens roll.[15]

Slutord och några råd

1. Var inte rädd för att samlas i hemmen och att kalla det en församling, säger Robert Fitts . Men bygg samtidigt relationer till den övriga kristenheten på orten och till det ledarskap som finns där. Paulus lär oss att vi ska underordna oss varandra. Ingen är sig själv nog. Jim Montgomery som grundat DAWN Ministries[16] menar att det bör finnas en församling på varje ort eller i varje stadsdel med 500-1000 innevånare, som ett levande uttryck för Jesus, Kristus. Detta tror jag är en sund inställning.

2. Backa upp äktenskapet och familjen som är suveräna gudomliga gåvor till människan. En stor del av de problem som människor har i dagens samhälle är relaterade till att äktenskap och familjer inte fungerar.

3. Knyt äkta vänskapsband och trofasta relationer, utan att utöva någon typ av kontroll. Vår tid präglas av otrohet och svek. Men Gud är trofast och det skall vi som är hans barn också vara.

4. Predika evangelium i handling och ord. I Matt 5:16 talar Jesus om att sätta ljuset på ljusstaken. ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader himmelen”.

5. Möt människors behov. Kärleken är uppfinningsrik.

6. Forma ett vardagsliv med Jesus i centrum tillsammans med trossyskon, grannar, arbetskamrater. Jesus rörde sig bland alla människor, inte bara inom en egen liten grupp.

7. …listan kan göras lång…

 

Tommy Lindén

tommy.linden@huskyrka.se

 
[1] (1) Apg 2:42 f
[2] Det finns visserligen nyligen upptäckta lämningar av något som kan ha varit en gudstjänstlokal, kanske redan på 200-talet. Upptäckten gjordes år 2005 av israeliska arkeologer vid ombyggnationer i ett fängelse i Meggido. Men riktigt hur gammal den är vågar arkeologerna inte slå fast ännu, men den kan vara från 200-talet, alltså från en period då kristendomen fortfarande var förbjuden i det romerska riket.

Hittills har en utgrävd husgrund från 300-talet i Aqaba vid Jordaniens Röda havs-kust fått gälla som världens äldsta kyrka. Och av kyrkobyggnader som ännu används så är födelsekyrkan i Betlehem och gravkyrkan i Jerusalem bland de äldsta. Båda började byggas på 300-talet, men det finns inte mycket kvar av de äldsta delarna. (www.sr.se)

[3] Matt 20:25-28; Joh 13 f; Luk 10:21
[4] Joh 10:16
[5] Apg 11:26
[6] Hebr 10:25
[7] Det finns flera anledningar till varför det kan vara angeläget för oss att reflektera över kristendomens judiska rötter. 
Jesus var primärt sänd, som han själv säger, till de förlorade fåren av Israels hus. Och han kom, inte för att upphäva lagen utan för att fullborda den. Dels genom att fullgöra sin messianska kallelse och ge sig själv som ett offer för mänsklighetens synd, dels genom att med sin undervisning bana vägen för en ny förståelse av lagens andliga innehåll. Genom Jesus skulle Guds förbund med Abraham, Jakob, David m.fl. beseglas och komma in i en ny fas. Gud hade sedan Abraham och framåt, genom lagen, tempeltjänsten, profeterna mm., investerat sig själv i den judiska nationen. Nu skulle genom Jesus, Guds löfte till Abraham fullbordas: ”I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade” (1Mos 12:3). 
När Paulus, en av den kristna trons främsta uttolkare av Gamla testamentets andliga innehåll, vill förklara relationen mellan judar och hedningar använder han bilden av ett äkta respektive oäkta olivträd. (Rom 11:16f). En jude som lever efter Guds bud har genom sin naturliga härkomst en plats i det olivträd där Jesus, Messias, den ende som uppfyllt hela lagen, är roten. Ett träd där Guds välsignelse till evigt liv flödar fram. Men han måste bejaka sin kallelse och erkänna den Messias Gud utvalt, annars blir han som en avbruten gren. En person av hedniskt ursprung blir, när han/hon sätter sin tro till Jesus som sin frälsare, genom Guds nåd inympad i samma äkta olivträd, och får del av samma välsignelse.
Att evangeliet, efter Jesu död och uppståndelse, även skulle predikas för hedningarna kom nästan som en chock för den första messiastroende församlingen. Gud fick tala till Petrus genom en syn för att förbereda honom inför besöket i Kornelius hus. Petrus fick sedan försvara detta besök hos en hedning inför de andra i församlingen. (Apg kap 11).
Kristendomen är inte en ny religion vid sidan av judendomen. Snarare kan man se verklig kristendom, eller borde man här hellre tala om lärjungaskap till Jesus, Messias, som blomman som slagit ut på den judiska stjälken. En hemlighet som varit fördold men som nu blommat ut och uppenbarats (Ef kap 3). Jesu födelse, död och uppståndelse är ett steg i uppfyllandet av Guds löfte till de judiska fäderna och profeterna. Ett löfte som nu även omfattar alla dem av hedniskt ursprung som sätter sin tro till den Messias Gud utvalt. De nytestamentliga författarna ägnar mycket tid åt att skapa förståelse kring detta förhållande. En stor fråga när hedningar började tro på Jesus var huruvida dessa troende av hedniskt ursprung skulle leva efter Mose lag o.s.v. De judiska ledarna kom då fram till att man inte skulle lägga denna börda på dem.(Apg kap. 15). Detta innebar inte att de kunde fortsätta leva efter sina hedniska seder. Apostlarna, som alla var judar, var de, som gav inriktningen för lära och liv även till den hedna-kristna delen av församlingen. Och den omvändelse de hednakristna hade gjort var en omvändelse från de hedniska gudarna till Israels Gud genom Jesus, Messias (Kristus).
Man kan nog påstå att den första kristna församlingen som helhet byggdes på de judiska apostlarnas och de judiska profeternas (Mose m.fl.) grund. Genom Jesus blev de hednakristna delaktiga av Guds förbund och löften till det judiska folket. Och man fick del av all den visdom som Gud förmedlat till den judiska nationen genom Moses och profeterna. (Ef 2:11-22). En visdom med vilken man byggde sina liv, sina hem och relationerna med trossyskonen i den gemenskap man kallade församlingen. Senare, när det första judiska ledarskapet dog bort och hednakristna ledare tog över avtog det judiska inflytandet och ersattes med påverkan av tankegångar från de hedniska nationerna. Något vi i dag bör beakta och, vid behov, göra upp med. På vilket sätt den messianska väckelse som begynt inom det judiska samfundet i dag kommer att påverka Israel som nation, och inte minst den kristna församlingen, återstår att se. Paulus talar i detta sammanhang om "liv från de döda" (Rom 11:15).
[8] Min beskrivning av kyrkans utveckling är mycket förenklad och troligtvis färgad av min egen bakgrund i den karismatiska förnyelsen. Representanter från andra kyrkoriktningar skulle kanske tolkat den historiska utvecklingen annorlunda. Helt säkert är det också så att ingen, eftersom det historiska förloppet är alltför komplext och bedömningar med nödvändighet alltid är subjektiva, kan ha den enda sanna bilden.
Då det gäller förnyelserörelser är det intressant att notera Katolska kyrkan tillvägagångssätt. Genom att låta personer med speciella visioner få grunda en orden där man kunnat leva efter sin övertygelse har man lyckats hålla en del förnyelseströmningar inom kyrkans hägn.
[9] I många större städer, speciellt i USA, finns det i dag messianska synagogor. Den judiska församlingen där kallar sig inte kristen eftersom man hellre identifierar sig med det hebreiska namnet Messias. Man har upptäckt Jesus som Messias och ser honom som uppfyllelsen av löftena till de judiska fäderna och man fortsätter att vara judar men med en ny förståelse av vad detta innebär.Det finns också många med judisk bakgrund som känner sig hemma i de kristna församlingarna och som inte har behov av att markera sin judiska bakgrund på något speciellt sätt.
[10] Det moderna projektet eller Upplysningsprojektet har påverkat utvecklingen i västvärlden sedan 1700-talets slut. Rötterna finns i Upplysningstidens rationalistiska strömningar. Gudstro ses som ett resultat av kunskapsbrist. Guds ord ersätts med människans förnuft som skall frälsa mänskligheten och genom uppfinningsförmåga och vetenskaplig forskning bereda vägen till ny underbar värld.
[11] Till de primära frågorna hör grundläggande bibliska sanningar som tron på Bibeln som inspirerad av Guds Ande, Jesu gudom, jungfrufödseln, Jesu uppståndelsen från de döda d.v.s. det som omfattas av den apostoliska- och nicenska trosbekännelsen.
[12] Matt 18:20
[13] Ladda ner boken gratis från www.huskyrka.se
[14] Joh 21:16